30 Juli
30 Juli, min sista dag/kväll efter fem veckor i USA. Jag tycker att det inte var särskilt längesen som jag skrev om min nervositet och förväntan jag hade för att åka hit, dagen då mitt flyg skulle lämna Sverige känns som igår. Fem veckor har gått fort, vi har hunnit med mycket men vi har inte varit för upptagna, jag menar vi har ju haft en och annan vilodag imellan allt spring. Jag är trött men super nöjd med resan som jag ar gjort, jag har växt mycket under resan jag har klarat av saker som känns vuxna och somjag inte trodde att jag skulle våga göra.
Min tid med Kristy och hennes familj har varit super, det går inte en dag utan att vi skrattar så att tårarna rinner. Hon och hennes familj har ett fanastikt sinne för humor och jag gillar det, man kan känna sig trygg och hur goofy och töntig som helst med dessa människor.
Min tid här har inte bara varit med familjen, jag har även haft chans att träffa några vänner som har lyft och stärkt mig som vänner gör.
Jena har en sjukt go personlighet, en öppenhet som alla borde ha. Hon kan prata och föra vem som hela till hennes vän. Hon är lätt att tycka om.
Ellen är en tjej som är svag fysisk då hennes hjärta inte hänger med men samtidigt så har hon ett av de varmaste och största hjärtat av alla, hon är en kämpe med stark vilja och det är något som man kan ta lärdom av. Jag håller alla mina tummar för att hon ska bli bättre och jag uppskattar om det är fler som gör det.
Sen är det Weka, Weka flyttade över halva jorden för att komma hit till USA för att gå i skolan 1 år, han hade ingenstans att bo när han först kom hit så han skulle bo temporärt hon Kristy men det blev hela året, nu vill han vara kvar och gå på collage men som alltid så har han fått komplikationer men han är fast besluten om att bo kvar här och det är något som jag ser upp till. Hur en 18 årig kille kan bestämma sig för att flytta till ett helt annat land för att plugga i 1,2,3 år eller kanske bo här livet ut.
Kriaty och Denny och deras familj har tagit mer än väll hand om mig, de är personer med stora hjärtan och en gästfrihet som ingen annan. Jag önskar jag kunde tacka dom på något sätt men det finns inget som väger upp den tacksamheten som jag har för allt dom gjort för mig under dessa 5 veckor.
Det är sorgligt att lämna dessa fantastiska personer men det är inget hejdå utan "tills vidare" eller "ses snart"
Jag längtar efter alla där hemma och jag känner mig redo att komma tillbaka hem...
P U S S • & • K R A M
Eller ses snart <3
